Evert (J-Berg) Jäderberg´s
Memoarer: artikel Början
Född den 6/5 1922 på södra BB i Stockholm kan man väl
verkligen säga att jag är en äkta söderkis,
inregistrerad i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm. Efter fjorton dagar tog min mor
mig med hem
till sitt föräldrahem i Gävle. Min mormor och morfar bodde på Arbetshusgatan 58.
Eftersom jag var i ganska dålig kondition fick jag stanna
där hos min morföräldrar. Det var en stor
familj jag kom till eftersom alla barn till plåtslagarmästaren Per Johan Jäderberg då
fortfarande var hemma.
Tre pojkar var det och tre flickor. Sedan min mor åkt tillbaka till Stockholm, där hon
hade sitt arbete
blev jag, på mormors inrådan, kvar i Gävle. På så vis fick jag faktiskt tre mammor,
som skötte om mig.
Tur var väl det, för jag var i eländigt skick. Med mormor
Anna-Mathildas, moster Gretas och moster
Lisas hjälp fick de så småningom fart på mig. Det var med hjälp av kloka gubbar och
gummor och de
uppoffrande mostrarnas hjälp jag klarade mig vidare. Vill påstå att jag praktiskt taget
är uppfödd med
fyra mammor. De gav alla allt vad som gick att ge av kärlek och vård.
Jag hade troligen en släng av engelska sjukan. Vid sex års
ålder fick jag scharlakansfeber, naturligtvis
av värsta sorten. Tillfrisknade från den sjukdomen men bommade att börja skolan och
blev ett år försenad.
Som sviter efter scharlakansfeber, uppstod barnreumatism. Jag blev öm i alla leder och
fick en oförklarlig
inflammation i höger öga. Efter nästan sextio år kom förklaringen till
ögoninfektionen. Då hade läkarvetenskapen
kunnat forska fram att den infektionen hade samband med min barnreumatism jag hade som
ung.
På Nynäs Kuranstalt var jag i två somrar och kurererade
mig. Troligen är det den behandlingen jag fick där,
som gjorde att det blev stagnation i reumatismen. Det blev genom ledbanden olika
formationsrubbningar i
både händer och fötter. Men den intensiva ömheten i lederna blev mycket bättre.
Skolarbetet klarade jag av
normalt bra. Frånsett ett och annat busstreck, så var jag ganska bra i skolan och hade
skapliga betyg.
Jag minns hur mallig jag var, när jag som alla andra skolkamrater fick slag på
fingrarna, för att jag gjorde sattyg.
I fyran och femman var jag t.o.m. ordförande i klassklubben Örnen.
Efter att ha varit en ganska bra elev i de lägre klasserna
var det med nöd och näppe jag klarade Högre Folkskolan.
Jag uppfattade de åren som mycket jobbiga. Jag blev aldrig mobbad eller så, och hade
många kamrater.
Så blev jag då till slut så gammal, att jag måste tänka på vad jag skulle skaffa mig
för yrke. Det var egentligen
ett av de viktigaste besluten som måste fattas i mitt liv.
Enklaste sättet att lösa yrkesproblemet var att helt enkelt ge mig pension.
Mormor, som var en klipsk kvinna protesterade mot detta.
"Skall han gå hela livet som förtidspensionär menar ni",
sa hon. Hur det nu var, så slog mormor och pensionsnämndens ordförande sina kloka
huvuden tillsammans.
Pensionsnämndens ordförande, Arne Wickström, hade flera av medlemmarna i
pensionskommittén mot sig,
kämpade mycket för att skaffa mig ett meningsfullt arbete.
När jag på sommarlovet var klar för avfärd till
Nynäshamns Kurhem för behandling av lederna fick jag en
liten kamera inköpt på EPA för två kronor av mormor och morfar. En tvåkronorskamera
inköpt på EPA
gjorde att jag fattade mitt beslut att bli fotograf. Nu såg jag framför mig de stora
möjligheter, som låg
framför mig. Men vägen till fotograf var svårforcerad. Pensionsnämndens ordförande
Arne Wickström
jobbade hårt med att få fram ett jobb åt mig hos någon fotograf. Till slut fick han
besked, att jag skulle
få börja som elev hos Hasselblads Fotografiska AB i Gävle.
En vårdag i slutet på trettiotalet stegade jag in till
chefen Gunnar Herrmansson på Hasselblads kontor.
En stor och kraftig man, som såg väldigt respektingivande ut, tog emot mig. Han visade
sig vara en
bra och fin chef och jag kom att trivas bra med det jobb jag blev satt till. Det bestod i
sortering av
de bilder som kopisterna framkallat under dagen. Men jag fick också lära mig framkalla
rullar.
Det var inte små mängder som kom in i laboratoriet.
Småbildskamerorna hade just blivit moderna
vid den tiden. Varenda societetsperson dinglade med en Leica på axeln. Men deras bilder
var
ofta sämre än de jag tagit med min tvåkronorskamera. Första sommaren fick jag som lön
fem
kronor i veckan. Efterhand lärde jag mig det mesta i laboratoriearbetet. Sommartid var
det oerhört
mycket rullar och kopior, som skulle framkallas. Det kunde vara femtio rullar småbild och
lika många
6 x 9 rullar per dag. Men eftersom jag visade att jag klarade av de flesta jobben i labbet
så ökades
lönen till tjugofem kronor i veckan. Nu hade jag fått blodad tand på fotoyrket och jag
talade noga
om att jag skulle bli pressfotograf. Chefen Gunnar Helrrmansson sa:
" det förstår du väl, att du med dina leder inte kan bli pressfotograf".
En pressfotograf skall kunna hänga med överallt, när man
är ute på snabba reportage." Men fotograf
blev jag i alla dess olika specialiteter. Jag började med egen rörelse 1947. Plåtade
mest bilder,
som jag på eget initiativ tog i stan, i Boulognerskogen t.ex. Sålde sedan bilderna till
gävletidningar och började på så sätt ge mig tillkänna.
Kom så i kontakt med redaktörer, som sedan beställde
bilder, som skulle vara till deras reportage.
Hade turen att träffa på en red. Hecke Sandberg. Han rekommenderade mig till de andra
redaktörerna.
På så vis kom jag in i de kretsar, som behövde bilder varje dag. Min cykel med
mopedmotor på
framhjulet byttes snart ut mot en liten motorcykel Monark 60 kb.
Minns att jag fick den vid middagstid en lördag. Hade
föresatt mig att den skulle köras in sakta
och försiktigt för att den skulle bli en bra hjälpreda i mitt arbete. Bara någon timme
efter det jag
installerat motorcykeln blev det larm om en storbrand i Forsbacka. Det var bara att med
högsta
fart sticka iväg till Forsbacka. Då var det inte att tänka på att köra ikapp med
brandkåren, vilket
jag ofta gjorde längre fram i tiden, när jag skaffat mig bättre transportmedel.
Jag var emellertid tidigt på platsen och fick mina bilder. Jag hade
mycket nytta och glädje av den
lilla motorcykeln. Sedan steg kraven på att jag måste ha en större mc med finesser på.
Så här
efteråt har jag svårt att förstå hur bra det gick att hantera en så pass stor mc som
en 200-kubikare James.
En av mina kompisar köpte sig också en likadan mc. På dem körde vi en långresa ända
till
Töcksfors i Värmland. Det förvånade mig och hela min omgivning hur jag överhuvud
taget orkade
hålla en mc i styr på en så lång resa. Eftersom jag höll mig med vänner nere på
brandkåren så fick jag en
väldigt fin service av brandgrabbarna. De såg ofta över motorcykeln och smörjde den,
så att alla reglage
gick perfekt och framför allt så lätt som möjligt.
