Snus Maja

Under Gustav III och Bellmans glansdagar, levde på Gamla Söder en legendarisk kvinna som gått till eftervärlden under SNUS-MAJA. Hon bodde tillsammans med sin dotter i en liten nerlusad timmerstuga på krönet av Övre Bergsgatan, där nuvarande Auktionshallen är belägen. Utanför hennes stuga låg Gamla Söders tredje vattenhämtningsställe, Snus-Majas Källa, där förnöjsamma åkare, bönder, förmän och annat folk pläga vistas och vattna sina hästar och diskutera världshändelser med hantverkarna på Gamla Söder. Snus-Maja levde av att tillverka och tillhandahålla snus till källans besökare. Hon torkade sina tobaksblad på stenhällarna utanför stugan där grisar och höns spatserade omkring. När bladen var torra, malde hon dem till starkt och väldoftande snus i sin primitiva handkvarn.
I Snus -Majas stuga var det också förtäringställe av pontak och dubbelöl, och där tömdes mången glädjebägare i det dunkla rummet. I 1780 års magistratsprotokoll talas om, huruledes det vore högst farligt att hon förrättade eldning på någre af henne å Gålfwet lagda hällstenar och hon fick därför en spis på stadens bekostnad. Men 1784 förbjöds hennes dotter vid 5 daler silfwermynts vite att elda i stugan. Året därpå, ålades Snus-Maja själv att inställa eldningen i sin usla koja vid vite av sex par spö. Den 7 maj hämtades Snus-Maja av rättvisans tjänare och fick slita ris inför magistraten, å det på bara stjärten. Bakgrunden till detta spöstraff, får man nog se till Gävles styremän var mycket rädda för en ny stadsbrand, efter den katastrofartade eldhärjningen den 20 september 1776. (Staden eldhärjades även 1569 och 1603).

En brännhet dag, lördagen den 10 juli 1869, klämtade klockan i Storkyrkan ånyo sin eldvarning. Snart var hela norra stadsdelen ett böljande eldhav. Fartygen som låg förtöjda vid ån räddade sig ut på fjärden. Men ännu tre mil ut till havs blev fartygen stundtals insvepta i rök och gnistor. När branden dämpats var omkring 530 gårdar nedbrunna och cirka 8000 människor utan bostad och utan livsmedel. Gamla Söder klarade sig i kampen mot den röda hanens härjningar, och har därigenom fått behålla sin prägel som under förra århundradet var typiskt för en handels- och sjöfartsstad.