En liten bakgrund

År 1845 uppfördes ett kallbadhus i Stadsträdgården intill Gavleån med namnet Najaden. Det var av trä.

Huvudbyggnaden innehöll kontor, kafé eller schweizeri och avklädnings- och karbadsrum. På pålar i vattnet fanns en utbyggd brygga med plankväggar och tak, som bildade inramningen till två rektangulära bassänger i ån.

En del av bryggans takkonstruktion var så gjord att den kunde tjäna som serveringsbalkong med utsikt över bassängerna och Gavleån. Omkring 1873 genomgick byggnaden vissa reparationer efter ritningsförslag av stadsarkitekten Spiering.

Men alltjämt saknade man en modern badanläggning med tillgång till både varma och kalla bad, och den allmänna meningen var att kommunen borde ta initiativet.

Man tog upp professor Carl Curmans utredning 1891 angående badanläggningar i landet, där utredaren påvisat, att i de trettio största kommunerna med en sammanlagd folkmängd av 650 000 innevånare, det endast fanns ett badkar på 1 000 personer. Efter att ha nämnt Norrköpings badanstalt, som togs i bruk 1897, och Örebros nyanlagda privata badhus redogjorde föredragshållaren för de moderna, hygieniska kraven på en badanstalt.

Badhusfrågan i Gävle gick nu mot en lösning. Tanken på ett badhus hade tagits upp av intresserade, och en inbjudan till teckning av aktier i ett bolag för uppförandet av en bad- och tvättinrättning hade sänts ut redan den 17 juni 1899. Nu ville dessa intressenter att Murénska fondens räntemedel skulle användas för aktieköp, varvid kommunen också skulle bli delägare. Man följde senare förslaget och här ligger orsaken till namnet Murénska badhuset.

Efter många turer och lika många arkitekter, fick arkitekten Ture Stenberg, med råd och anvisningar av arkitekt Aron Johansson och professor Carl Curman, uppdraget att rita Murénska badhuset. Arbetena kom igång 28 april 1904, och badhuset kunde invigas 1907.