Var rädd om orginalet. Det är en grundregel som man alltid ska tänka på.
För det är originalet, ursprungstillståndet, som är det viktiga och intressanta. Att målade möbler inte ska avlutas vet numera de flesta.
Men även den allt för ambitiöse renoveraren kan utgöra en fara. Han vill att lagningar inte ska synas och att föremål ska vara utan spår av slitage.
Det är just strävan efter det perfekta, som inte alltid går att förena med principerna när det gäller lagning av gamla föremål.
Ett typiskt exempel är att en liten fanerskada på ett bord resulterar i ett nytt faner på hela bordsskivan. Det kan också kännas frestande att jämnslipa, nylacka,, förgylla, nyförtenna och så vidare.

Hur ska man laga?

Allra först ska renoveraren ställa sig frågan: behöver jag göra något alls? Ett stolsben måste naturligtvis limmas fast, i annat fall går inte stolen att sitta på. Gångjärn och lås ska fungera, annars har man ingen nytta av ett skåp. Keramik ska limmas ihop så att formen syns och så att skärvorna inte kommer bort. Ruttet trä måste bytas ut...Det är här fråga om åtgärder som rör funktionen och som stoppar vidare förstörelse.
Men ska man göra något ytterligare? Nu gäller det att tänka sig för noga. Man ska skilja på skador och slitage. Skador på grund av ovarsam hantering åtgärdas vanligtvis. Men mångårig nötning, exempelvis på en stols armstöd, får inte slipas bort och utplånas. Slitaget hör till föremålet. Om det tas bort berövas föremålet en del av sin historia. Det stympas och förlorar sin charm.

Samma material

Viktigt är att man har klart för sig vilka material som ska användas vid lagningar. Huvudregeln är att man ska fortsätta med samma material. I fogar som tidigare limmats med varmlim fortsätter man med varmlim, linoljemålade hus målas med linoljefärg och så vidare. Att göra avsteg från denna regel, medför nästan alltid sämre hållbarhet och att framtida renoveringar kompliceras.
När det gäller bättringsarbeten är det viktigt att material som tillsätts inte är hårdare och mindre elastiskt än originalet. Annars kan sprickbildning uppstå när originalets material utvidgar sig eller krymper. Som exempel kan nämnas att skadade partier i en kalkputs ska bättras med kalkbruk, aldrig men cementhaltigt bruk.
I vissa fall kan det vara en fördel att material som tillsätts är mjukare, porösare och mer elastikt än orginalet. Som exempel kan nämnas att skört papper kan lagas med så kallat japanpapper.
En lagning får inte förstöras eller förvanska originalet. Vanligt förekommande är att målningar, grafiska blad och kartor klistras upp på skivor med felaktigt lim, så att det bildas sprickor och missfärgningar. Skivans plana yta förstör dessutom papperets och textilens karaktär. Ett annat exempel är att keramik vid rengöring missfärgas under glasyren.
Att återställa det på detta sätt skadade föremålet till ursprungligt skick är ofta omöjligt. På fackspråk brukar man säga att sådana lagningar inte är reversibla. Av hänsyn till föremålets originalskick är det önskvärt att lagningar, så långt det är möjligt, är reversibla. Detta underlättar också framtida lagningar. När man lagar gamla föremål finns det även aspekter av etisk art. En lagning kan bli så perfekt att inte ens avancerade analyser kan klara ut vad som är original och vad som är komplettering. Sådana oklarheter får inte förekomma. Naturligtvis ska lagningen göras väl, ett gott hantverk, men med hjälp av förstoringsglas, ultraviolett lampa eller andra hjälpmedel ska lagningen kunna urskiljas. Man kan också låta lagningen synas från en baksida, som exempel insidan av en stolsarg. Det handlar alltså om ärlighet och redovisning. På museer lagas föremålen ofta så att det tydligt syns att de är lagade, en retusch ges då medvetet en något avvikande nyans. Knappast någon lagning är enkel att utföra. Man ska kunna hantera verktyg och kemikalier och ha tillräckliga kunskaper om gamla material och metoder. Man bör också känna till en del om föremålen, stil-och kulturhistoria, för att kunna bedöma hur olika föremål ska åtgärdas. Man måste också ha klart för sig huvudprincipen när det gäller lagning av gamla föremål, nämligen att akta originalet.
Många av dem som kallar sig fackmän utgör en fara för vårt kulturarv. Föremålen renoveras för hårt, de renoveras sönder. Närmaste länsmuseum kan ge råd vid val av fackman.