Jens Olow Olsson är månadens krönikör under Subjektivt.

Det första som slår mig när jag återkommer till mina barndoms kvarter är "tystnaden", var är alla mäniskorna, vart tog doften av linolja och terpentin vägen? Visst kan man skönja dunkla skuggor och samtal genom fönster och väggar men atmosfären av en livfull stadsdel är som bortflugen. På min tid kunde man kika in i fönstren och se glada ansikten som med ett välkomnande vinkade in en på saft och nybakat bröd. Men i dag verkar det mesta vara förbommat och stängt för allmänheten. Men visst förekommer det än idag små försök till att ha öppethus bland den lilla tappra skara konstnärer som fortfarande verkar i gränderna, en stor eloge till dem. Men var är helheten? Visst var det jobbigt ibland med alla dessa fönstertittare även när jag bodde i kvarteren, men det hörde liksom till, det bjussade man på. Man kände sig som en oattraktiv kulturattraktion på den tiden, så ibland undrade man på möjligheten att få ett kulturbidrag för att bli attraktiv? Under turistsäsongen var det folkvandring förbi fönstren. Inte vet jag vad guiderna och turistbroschyrerna utlovade, men tydligen var det mer än bara gamla hus. Stup i kvarten stod det tyskar, amerikaner och utsocknes svenskar med näsorna tryckta mot rutorna. Innanför satt jag. Då och då kom det gamla blåhåriga tanter inrusande genom ytterdörren. De ställde sig på kö i hallen i väntan på att den första blåhåriga skulle bli klar på toaletten (de kunde väl ha knackat på dörren först?) Vid köksbordet i andra ändan av hallen satt jag. Det brydde sig tanterna inte om. De tycktes tro att toaletten var offentlig. Skulle man då inte ha kunnat tänka sig att jag kunde fått ett litet bidrag? Som sagt-inte vet jag vad som utlovats i turistbroschyrerna, men knappast var det väl en näst intill magnecylblek man i sina bästa år, sittande i bara kalsongerna, med filmjölken hängande ur mungipan och håret på högkant! Det var det som turisterna nämligen fick se när dom dreglade på mitt fönster en tidig sommardag. Samma kufiska figur återfanns på ett otal semesterbilder över hela världen. Snacka om att jag blev en global kändis. Inte tusan behövdes Internet som språngbräda för att marknadsföra Gamla Gefle och denna lilla kufiska figur. Turisterna älskade nämligen att rada upp de nära och kära precis utanför fönstret. Jag inbillade mig att turistströmmen till Gävle kunde blivit än livligare om jag fick ett bidrag för att köpa mig lite solbränna och kanske ett nytt stuk på frisyren? Eller kanske man kunde tänka sig något så pittoreskt som en slant till ett käckt blåställ och korkskruvslockar som liknade hyvelspån? Kåken byggdes och beboddes ju av en snickare för sisådär 200 år sedan. Vad vet jag men ett litet bidrag kunde väl ha varit värt att få se kulturattraktionen Jens Olsson live i genuin Gamla Geflemiljö?
Som avrundning kan jag säga att -vad kan då invånare i denna för Sverige så genuina stadsdel ta för lärdom av detta? -självklart, knyt upp säcken och släpp in nya friska vindar bland gårdar och plank. Hårda ord tycker ni nog, men njaa...det får nog tiden utvisa.

Jens Olsson