Gävleborgs Läns Konstförenings årliga utställning är alltid ett evenemang inom vårt konstliv. I årär uppvisningen kanske litet tunn, väl till dels beroende på att åtminstone sex av de utställare, som man är van att möta vid sådana tillfällen ej låtit sig representeras och för övrigt synes juryn ha varit i åtskilliga fall minst sagt välvillig. Detta betyder däremot ej, att det icke finns åtskilliga glädjeämnen att taga del av.
De båda ålderspresidenterna, Ecke Hedberg och Axel Erdmann t. ex, visar goda verk, signerade 1950, men även de något äldre, liksom de yngre och de allra yngsta exponerar saker av värde, även om utställningen ej bjuder på någon större överraskning eller sensation. Fritz Smedberg visar bl. a. ett stort fjällmotiv, duktigt målat, där han i någon mån gått ifrån sin vanliga stil och tolkat intrycket från de skogsklädda branterna på ett nästan ornamentalt sätt. Gösta Bohm ställer ut en skimrande monotyp med symbolisk motiv och hans hustru Marthe ett par färgmättade blomsteruppställningar av ganska stor skönhet. Helt bra är Pär Lindblads båda teckningar och koloristiskt sett är hans tre oljemålningar goda. Av annat av det utställda att döma är Lindblad på väg att bilda skola i sin hemstad. Bertil Lundqvist kan visa ett par franska motiv, varav särskilt det ena har goda måleriska förtjänster och där han trots den löst skissaktiga formen fått med något väsentligt av intrycket av ljus och atmosfär. Bengt Eklund arbetar träget med sina saker. Cirkustavlan äger förmåga att uttrycka en viss stämning och "Dansbanan" är en modern folklivsbild som förlänats en viss helhet i hållningen. Rune Persson kommer i år med ett par duktiga saker. Hans västkusthamn är vacker och det omdömet kan gälla om också inte i så hög grad om "Höstskiss". Däremot gäller det ej om hans tredje målning "Järvsölandskap". Tage Sahlbergs "Skånska hus" äger ett visst skymningsromantiskt värde och han verkar i de utställda arbetena säkrare i färgen.
En annan hudiksvallsmålare, Tryggve Örn, överraskar än mera i år än förra året. Särskilt hans "Interiör" äger goda förtjänster. Ett stilleben, som man även gläds åt, är Sigurd Wikströms säkert målade "Cinneraria". Ytterligare en konstnär, som representerar Hofors, är Egon E:son Weinemo, vars produktion är representerad av ett par små fina landskap och en duktigt målad modell, litet i Osslunds stil. "Stilleben med flaskor" kallar Hugo Wickman en av sina temperamålningar. Den representerar nästan en klass för sig, med den fina känslan för stoffet, den behärskade kompositionen och abstraktionen samt den mindre vanliga kunnigheten i det måleriska föredraget. Men i närheten, kvalitativt sett, skulle man vilja placera Sven Olow Olsson både små pasteller, varav "Mot kyrkan" med dess sammetsmjuka ton och skickliga disponering av ytan är mycket god konst i litet format.
Bland de yngre "löftena" lägger man märke till Bertil Bertells " "Det gula huset", Ole Jensens naivistiska "Seine, Paris", Harald Jürrissaars spirituella teckningar, Hans Rooths "Från Bovallstrand", Mauritz Höjerdahls "Röda blomma" och Juho Sunis "Stilleben".
Skulpuren har två representanter, Maggie Wibom, vars "Lille Jan" är ett gott barnporträtt, och Sven Lundqvist, bördig från Storvik. Han visar sig på utställningen vara en mycket god skulptör. Den stora torson äger volym och rytm samt ter sig som samlad, väl avvägd form. Samma goda egenskaper äger även porträttet i terracotta. De små reliferna har , även de, goda förtjänster och är därjämte lustigt underhållande, liksom t. ex. finländaren Auteres folklivsbilder, skurna i trä. Lundqvists förnämliga samling av goda arbeten är av stor och välgörande verkan för utställningen som helhet betraktad.
När man summerar ihop intrycken från Länsutställningen 1950 märker man, att mångt och mycket är under utveckling mot något bättre och det är glädjande att se de yngre vaket och intensivt arbeta vidare, liksom det har sitt intresse och värde att år från år kunna följa deras framsteg och förnyelse.

Ph. Humbla